ellensjo

Kategori: Tankar

tankar kring tatueringar

 

Att tatuera sig är något alla tänkt på under sina år. Ungdomar som går och längtar till dagen då dem är myndiga så att det äntligen ska ska få tatuera sig. Jag har själv tänkt mycket på det, dock aldrig sådär bestämt mig vad jag ska tatuera eller längtat ihjäl mig till dagen då jag äntligen har möjligheten att just tatuera mig. Jag tycker tatueringar kan vara väldigt fint men också väldigt fult! Någon som har en tatuering som är snygg är verkligen snygg då och om någon har en ful eller opassande tatuering så blir den verkligen sååå ful. Detta har alltid gjort mig orolig. För hur vet man om något kommer bli snyggt eller om det kommer vara snyggt livet ut så att säga. Det vet man ju inte. Jag är rädd för att märka min kropp med något jag inte kommer att glädjas åt livet ut. Därför vill jag inte tatuera mig alls fören jag är 100% säker på vad jag vill märka min kropp med. Det skulle vara något som jag verkligen vet kommer hålla sig livet ut och som går att dölja om jag så vill. Jag skulle inte vilja tatuera mig för skojs skull eller för att något är snyggt. Jag tycker det är extremt viktigt att det betyder något också för annars blir den omodern fort. 

 

Sedan är tatueringar lite nu när man är 18 något som väldigt många har eller vill ha. Precis som navelpiercingar var när man var 13-14 år. Jag önskade mig navelpiercing så mycker i födelsedagspresent när jag fyllde 13. Sedan gick det ett år eller två och jag insåg då att det nästan var fler som hade piercing då än inte hade. Vilket gjorde att det inte alls kändes unikt och rolig med navelpiercing längre. På samma sätt känns det lite med tatueringar just nu för mig. 

Dock, HUR snygga är inte tatueringarna ovan? Speciellt översta och den i mitten!

han är min drömpartner

Han är verkligen min drömpartner. 

Jag är inte så himla öppen och personlig här på bloggen egentligen. Jag tycker det är lite jobbigt att människor jag inte vet om, vet om mig. Det kan vara skönt att dela mycket saker absolut. Men det är skillnad på personlig och privat. Ska försöka bli lite mer personlig men kommer aldrig att bli privat. Att Erik är min drömpartner är dock ingen hemlighet utan det skryter jag gärna om! Vi är just nu nästan nykära igen, vilket verkligen är fantastiskt, eller hur? Förhållanden går upp och ned och just nu är vårat förhållande där uppe och det känns underbart. 

TILLBAKA MED TÃ…RAR

Förlåt för en hemsk uppdatering. Har varit mycket de senaste veckorna och har faktiskt behövt en paus ifrån bloggen för att komma med ny motivation och energi. Fast ikväll är jag på gråthumör för att jag är så stressad över skolan. Så ikväll kommer jag bjuda på lite gråtkalas istället. Det kan ni få genom att kolla på denna video. Jag är så imponerad av denna reklam. Så fin verkligen! 

jag känner tacksamhet

Idag känner jag djup tacksamhet. Tack livet. Tack för att jag är omringad av såna fantastiska människor och får vara med om fantastiska saker. Tack.

stressproblem som tar kol på kroppen

De senaste veckorna har vart jobbiga för mig. Har haft stora stressproblem och vart sjuk från och till. Kroppen lidit av allt som händer i mitt huvud. Denna stress har lett till tillfällen då jag brytit ihop, kroppen har inte mått som den ska efter ett träningspass, magkatarr och förkylning på förkylning. Stress är något som tar kål på kroppen. Jag är stressad så fort det handlar om att prestera, framtiden eller hur jag ska hinna allting. Egentligen är grejer jag blir stressad över inte så stora längre. Kan bli stressad över minsta lilla. Det stadiet på stress har gjort så att jag inte kan koppla av alls. Även börjat träna hårt igen efter någon månads paus och därför lurar jag kroppen att den är i stress om jag anstränger den mer än den klarar av. Därför har min kropp nu sagt ifrån. Har legat hemma hela veckan i influensa. Även haft ont i lungor och njurar, vilket skulle gjort att om jag inte vilat ordentligt fanns det risk att jag skulle på lungiflammation. Nu har febern dock lagt sig och allting har övergått till vanlig förkylning. Jag hoppas denna förkylning kan lägga sig snart och sedan ska jag vila ytterligare en vecka från träningen, för att sedan hitta en stategi att komma bort från detta "stresstänkande". Det är också denna mörka tid på året som gör att jag mår såhär. Så nu finns bara ljusare tider förhoppningsvis. 

Är det någon som har samma problem? Har ni tips på att bli av med stress? Många pussar



Tre bilder ifrån i somras vid tilfällen då jag inte alls kände mig stressad.

svansen mellan benen

Den här känslan man har när man vet att det är slut på en relation. Även om det inte varit ett förhållande eller något stort eller långvarande. Känslan att man går därifrån med svansen mellan benen. Även om man inte ångrar den där relationen så går man därifrån med svansen mellan benen. För det är så man känner när det blir ett nederlag. För nederlag är att nånting man har kämpat för, har man nu förlorat.  Och även om det är ett tre års långt förhållande eller endast efter några dejter det blir nederlag så är det fortfarande samma känsla man går därifrån med. Ingen människa gillar att förlora. När du valt att satsa på nånting så är det en självklarhet att du vill gå därifrån som en vinnare. Om du då inte gör det så går du därifrån med svansen mellan benen. Även om det inte finns mycket att skämmas för.

Men det du iallafall fått med dig är erfarenheter till framtiden. Så tänk på framtiden och var inte rädd för att satsa även om svansen mellan benen alltid kommer att finnas där efter ett nederlag. För du blir bara visare efter varje nederlag så det så.

 

 

med dig kunde man leva

 Det var fortfarande sommar. En sen sommarkväll. Och du var lite småberusad sedan middagen och vi gick hand i hand fnittrande igenom ett fortfarande vaket Stockholm. Vi sprang igenom en park. Där fanns det studsmattor och självklart ville vi hoppa på dem. Jag hoppade upp på din rygg och vi sprang runt i parken och du hoppade med mig på ryggen även fast jag demonstrerade. Jag kommer ihåg hur mycket jag skrattade.  Jag var så lycklig den kvällen. Jag kände att jag levde. Och just då ville jag göra det med dig.


Rätt kille vid fel tidpunkt, fel kille vid rätt tidpunkt

När man är i det där mellanläget. Mellanläget mellan kärlek och vänskap. Du vill så mycket mer men är för rädd för att ge dig in i den där labyrinten som lika gärna kan lura dig. Eller att du vet att för att komma igenom den här labyrinten så kommer du stöta på kalla och smärtsamma hörn. Det är inget fel på den här personen utan det är något i det förflutna som stoppar dig. Du vet hur kalla och smärtsamma de där hörnen kan vara så du vågar inte. Du stoppar dig själv ifrån att känna. Men du vet att om du hade träffat den här personen vid en annan tidpunkt i livet så hade du kunnat känna så mycket.


Att ge hjärtat rakt ut

Det här med att egentligen inte känna så mycket? Är det så eller är det bara något slags skydd för att inte hamna där igen? Jag kan bli sårad och besviken så djupt men jag skakar av mig det så fort i ett slags försvar. Låtsas som att jag inte bryr mig om vad han tyckte om mig egentligen. Att jag egentligen inte tyckte om denna människan så mycket ändå. Bryr mig inte så mycket. Inbillning, så mycket inbillning.

Har man blivit så dödad av kärleken så finns det ingen chans att man egentligen vill hamna där igen. Det ska inte finnas någon som helst risk till att jag ska lyckas bli sådär hjärtekrossad igen tänker jag och försöker att inte bli kär i någon ny. För om man blir kär är chansen större. Det som betyder något är egentligen att inte lämna hjärtat sådär rakt ut igen. Men ändå inbillar jag mig om att jag är kär när jag egentligen endast hunnit blivit lite betuttad i den människan. Lite i försvar emot mitt ännu lite trasiga hjärta. För att om jag sätter en gräns och inbillar mig om att det är maxgränsen i vad man kan känna så slipper jag bli lite trasig nästa gång. Antingen inbillar jag mig allt det här om att jag inbillar mig detta? Eller så är det så att jag faktiskt inte kan älska en människa så mycket som jag älskade honom.

nyårsaftons alla stora förväntningar

Nyårsafton. Ett STORT frågetecken varje år. Alla där ute har så sjukt stora förväntningar och blir alltid besvikna. Därför gillar jag inte egentligen nyår så mycket som högtid. Alla har sån ångest över att ha så roligt som möjligt, vara med så många som möjligt, dricka alkohol och få nyårskyssen av rätt kille. Vart ska man vara? Just de som är under 18 som hela tiden letar hemmafest och är osäker på om man ska vara hemma med familjen eller inte. Vilket kompisgäng ska man vara med? Kommer någon bli ledsen? Det bästa skulle ju vara att ha alla vänner på en och samma fest, men ingen kommer någonsin att fixa en sådan fest om inte du själv. Man har helt enkelt sjukt stora förväntningar. Just nu vägar jag inte förvänta mig någonting för just nu har jag ingen aning om hur mitt nyår ser ut. Helst av allt vill jag bara vara med mina vänner, lyssna på håkan hela kvällen, dricka skumpa och släppa upp ballonger med allas namn på! 

Hur tycker ni att man ska fira ett nyår? Vilka ska man fira tillsammans med?

hur hittar man motivation?

Hej och förlåt för den dåliga uppdateringen. Men det känns som jag inte har någonting att blogga om. Tycker inte ens att det är roligt att blogga längre. Tappat läsare sedan jag bytte domän och det händer absolut inget märkvädrigt i mitt liv just nu att dela med mig av. Allt är bara grått och tråkigt. Det här lovet har verkligen känts onödigt då jag inte gjort någonting speciellt. Jag har hunnit umgås lite mer med de människor jag tycker om men inget annat. Och vet ni vad problemet är? Jo att jag inte har någonting jag brinner för längre. Någon aktivitet eller hobby som verkligen ger mig motivation. Jag har ingen motivation som pushar på mig längre. Det jag brunnit för har hela tiden vart gymnastiken. Det är det som jag längtat till hela tiden. Jag gillade att vara i gymnastikhallen och träna tills jag fick förslitningsskador på alla delar av kroppen. För jag älskade att göra det. Dansen har också alltid vart så jag älskade att dansa och spendera tid i salen med de tjejer jag tycker om. Men dansen har aldrig tagit den tid som gymnastiken tog. Hela mitt liv gick ut på att träna gymnastik förut. De vart det som drev mig igenom allt. För jag tränade oavsett humör, alltid. 

Jag har intressen så som foto. Men det inte någon man direkt gör regelbundet och kan göra när man känner för det. Utan det måste vara planerat för att jag ska tycka det är kul överhuvudtaget. Det är inte direkt att jag går ut och fotar kottar bara för att jag känner för att fota och jag inte har något bättre motiv just då. Speciellt denna tid på året så är allt grått, trist och mörkt. Vad är ens roligt att ta kort på då. Jag älskar att fotografera under semestrar när det finns nya saker och miljöer att fotografera. Men under den här tiden på året så tappar jag verkligen motivationen till mitt fotointresse också. 

Igår när jag spendera hela dagen i en gymnastikhall under en gymnastiktävling. Fast nu som ledare för mindre tjejer så kände jag verkligen hur mycker jag saknade att ha någonting att brinna för. Hur duktiga de som försatt blivit och jag känner verkligen igen mig i alla där ute på tävlingsgolvet fast jag inte är en av dem längre. Jag skulle aldrig klara av att börja igen. Och jag skulle aldrig ha den tiden som jag la på det förut. Därför känns det meningslöst. Dansen kör jag ju fortfarande och jag älskar ju att dansa. Men det är bara en och en halv timme i veckan. Och jag upptäcker aldrig hur roligast jag tycker det är att dansa fören jag väl dansar. 

Alltså vet jag inte just nu vart jag ska hitta min motivation någonstans här ute i det gråa kalla sverige? 

solstrålar i vardagen

Hittade denna bild ifrån balen i nian och gud vad fina vi var alla! Jag har verkligen fyra änglar som vänner. Saknar dessa änglar nu i min vardag. Vi ses ju iallafall nästan en gång i veckan minst, de gör vi ju. Men inte samma sak i skolan utan mina solstrålar. För att vi hade så himla roligt samtidigt som att vi plugga väldigt hårt tillsammans. BÄSTABÄSTA gänget! Vill bara visa alla hur fina ni är! Hur jävla olika vi är varann med klickar och jämnar upp varandra!

ATT TAPPA BORT SIG SJÄLV



Det är okej att tappa bort sig själv nån gång i livet. Det gör vi alla.

Bara vi själva är medvetna om det och vill hitta tillbaka igen. För utan vilja kommer vi ingenstans. 

MITT HJÄRTA VAR DITT ATT FÖRSTÖRA

Behåller min plats här i sängen. Jag är så stolt över mig själv just nu, har hittat min självrespekt och bestämt mig för att bara omge mig med människor som får mig att vara glad. Har ju så många fina själar nära så inte så svårt egentligen. Men svårt att lämna en sån själ som en gång vart fin i mina ögon. Men det viktiga är alltid få fram den bästa versionen av en själv och det bästa versionen av mig är den glada och spralliga versionen. För hon är sjukt rolig och värd att fortfarande vara rolig. Så jag rycker på axlarna denna gång och väljer att gå vidare som den där roliga tjejen tillsammans med de jag älskar.